Birgitta's egen text till "Semesterhemmet"

– Jag fick idén till "Semesterhemmet" efter att ha stiftat bekantskap med Sjöbodahemmet i Hammerdal, Jämtland. Jag visste ju ingenting om sjukdomar och åldrande och trodde att allting var som man hör i skräckrapporter om hur åldringar behandlas. Efter denna överväldigande positiva upplevelse av alternativ vård kände jag att behov av att få göra en film om det för att visa att det att inte är alldeles hopplöst att bli gammal. Först tänkte jag mig en dokumentärfilm, men jag var rädd att stämningen skulle vara försvunnen om det kom in ett filmgäng, och vi skulle ha en rad förskräckt stirrande ansikten framför oss.
Ur detta nödläge föddes idén att göra dokumentärt ljud och sen porträttera dom i lergubbar. Jag hade aldrig sett nåqon sådan film så jag kände mig hela tiden osäker om det skulle kunna fungera (nu har den ju fått efterföljare i "Conversation pieces" av två skotska killar Jag vet inte om dom har sett min film, men den visades ju på många festivaler 1981, bl.a. på London Film festival.
Efter att ha jobbat från september -80 till våren efter åkte jag och visade den på en tecknad filmfestival i Annecy i Frankrike där den fick ett väldigt varmt mottagande plus pressens pris. Då var det obetalda slitet med produktionen glömt och jag fick lön får mödan.
Jag lider fortfarande av dom tekniska bristerna i filmen och jag hade inte tillgång till bra utrustning, och jag gjorde den inte för att briljera. Jag hade ju jobbat  med animerad film många år, men det var första försöket med leranimation - något som jag tänkar fortsätta med. När man gör en film på Filmverkstan äger man ju filmen själv och får sköta distributionen själv. Efter allt arbete med att sköta allt som har med festivalerna att göra (svara på artiga förfrågningar, skicka bilder, textlistor på olika språk, skicka kopior på filmen etc) så blev jag avskräckt från att göra sånt. Man får inte att öre, bara äran, och har man oturen att vinna pris behåller dom kopian. Eller skicker dom tillbaka den med flyg så att dom ringer från Arlanda och säjer att man kan få lösa ut sitt paket för tusan kronor. Det kostar ju en ny kopia också... (Svenska Institutet hjälpte mig då) Men distributionen på Föreningsfilmo ger ju en del,även om det är intet i förhållande till en normallön under produktionstiden. Men den verkliga balöningen, det är ju alla som talar om att dom tycker om filmen...
Birgitta Jansson (1982)

 

Se storyboard - bildmanusde första filmrutorna

lerfigurer
Bakgrund:
1980 Reste Birgitta upp till Jämtland och vandrade några dagar ensam i fjällen. På väg tillbaks till Östersund fick hon lift med föreståndaren på Sjöbodahemmet i Hammerdal. Hon följde med dit och fann ett trevligt semesterhem för handikappade och äldre. Hon bestämde sig för att komma tillbaks och jobba där en månad. Reste hem till Stockholm, packade ner sin bandspelare och reste tillbaks efter bara ett par dagar.
I Plastelina lera tillverkade hon figurer vilka påminnde om både personal och semesterboende. De var i helfigur ca 15 - 20 cm höga, för närbilder där lerfigurerna pratade i lipsync gjorde hon enbart huvuden i samma storlek. Hon byggde scenografin, rum och uteplats, så som det såg ut i verkligheten. Och all rekvisita... koppar, tallrikar, flaskor, prickikorv smörgåsar, köttbullar mycket mat var det, allt i dockskåpsstorlek. Under hösten och vintern fick hon låna en lägenhet i Östersund där vardagsrummet förvandlades till en animationsstudio. Fönstren var förtäckta, starka filmlampor och även en räls på golvet för att kunna göra inåkningar med en 16 mm filmkamera, som monterades på en vagn. Att lyckas med det var svårt så det blev mer ett expriment.
Tekniskt efterarbete, som klippning, gjorde hon i Stockholm. Birgitta gjorde allt själv vilket krävde ca 10 månaders intensivt arbete. Hon hade ingen ekonomisk sponsor men fick teknisk hjälp av dåvarande Filmverkstan.

Upp på sidan igen